Idag firar jag 17 månader med Johanna. SJUTTON månader... Goddamn, det är en stund det. 516 dagar av ett konstant förhållande. Det är ungefär 12 384 timmar!

Det är när man bollar med sånna här tal som man ibland stannar upp i räkenskapen och breddar sitt perspektiv: om jag aldrig hade träffat Johanna, hur hade mitt liv sett ut? Hade jag haft bättre betyg i skolan, eller sämre för att jag hittat någon annan? Hade jag varit lyckligare?

Jag vet inte. Och jag vill inte heller veta, för jag är nöjd som jag är just nu :)

---

Ett annat "Oj då!" är att jag har fixat en spelning på Sjuhäradsfestivalen i Ulricehamn den 6-8 augusti!

Det blir min debutspelning som "trubadur" (eller vad jag nu är).

Men det som stör mig är att jag inte har tillräckligt många bra låtar. Jag har ca fem stycken som jag skulle kunna köra, men enligt Johanna så låter de lite likadana. Och sånt gillar vi inte!

Så det blir till att börja skriva låtar, fixa ett case till gitarren och bege sig till Sjuhäradsfestivalen i augusti och ge järnet.

Jag hoppas att jag ser er där!!

Avslutningsvis vill jag dra ett av mina citat (som den här bloggen faktiskt är till för), den kommer från refrängen från min låt Fyllesex:

 "Men känner du mig?

Känner du mig?

Fastän jag bokstavligen

Är inne i dig?"

Ibland är det skönt att drifta in i en annan värld.

Själv har jag haft lite anime att titta på, som avkoppling och som ett bryt mot världen. Jag saknar den tiden då man först upptäckte den japanska tecknade konsten: därav bilden på L (från Death Note). Jag var så nerkärad i den serien att jag ritade några bilder på karaktärerna... (två blev klara, några lades ned). Jag vill ha tillbaka det... Något att se fram emot, mitt Narnia.

Här är iaf den första bilden av manga-karaktär jag ritade:

Controll all: delete

Idag har jag varit farbror surmört i klassen. (För er som inte vet så har jag min praktik på Engelbrektskolan i klass 6C).

Eleverna har inte direkt varit små änglar heller iofs... T ex så hotade en tjej (på 12 år alltså...) mig med att hugga mig i ögat med en penna om jag inte gav henne en pennvässare. Jag lackade totalt och bröt sönder pennan, kastade iväg den och sa åt henne att sätta sig på sin plats.

Här kommer den delen som fick mig att skriva det här blogg-inlägget: hon sa påväg till sin bänk "det är bra, jag gillar när du är sträng!".

...

Hur fan ska man tolka det?

Ligger det någon dold masochistisk, undergivande, egenskap hos henne? Eller har hon bara försökt trigga mig till det yttersta för att se var min gräns gick?

Och det här är inte det konstigaste...

Efter den här incidenten fortsatte jag min lektion och tillika min handledning. Tjejen i fråga undrade om jag ville ha en komplimang, som den egotrippande jävel jag är så accepterade jag naturligtvis. "Du är den bästa praktikant vi har haft i den här klassen!", och alla i klassrummet stämde in i kör. 

När jag senare hjälpte de elever som valt att sitta ute i korridoren fick jag samma komplimang igen: "du är fan den bästa som vart här hos oss! Ta åt dig förfan, jag har hatat varenda en som vart här." varav de andra runt bordet återigen höll med i kör. Hon har tydligen mobbat ut varenda en av praktikanterna, förutom mig...

Jag vet inte om jag ska vara rörd, eller om jag ska tolka detta som om att man måste vara en riktig praktfitta för att få respekt och deras gillande?

Jag är rätt rörd av deras sätt att berätta det för mig, men tidpunkten gjorde att effekten förstorades ännu mer, både negativt och positivt.

Jag tror dock att jag rider på den här vågen under min sista vecka där :)

Åsikter?

"The greatest lovesongs are written by those who hate"

Det citatet ploppade upp i huvudet på mig nu när jag stod och lagade mat. Och jag visste först inte vad jag menade i början... Men sedan gick det upp för mig:

"Det är bättre att ha älskat och ha förlorat, än att aldrig ha älskat" - det är en spinoff på det där citatet! 

Eftersom man har förlorat ersätts oftast kärleken till hat, känslan av övergivenhet och svek. 

Och hur ofta är det man sätter sig ned och skriver en låt när man är som kärast? Knappast du! Är man över öronen kär så ägnar man tid åt sin älskade, inte åt att försöka få stopp på sitt skenande tåg genom kroppen genom att försöka förstå sina känslor. Det är först efteråt som man vill kunna förstå känslor och på så sätt kunna bearbeta dem tills de är helt borta!

De största kärlekslåtarna skrivs av de som hatar... Kanske inte helt dumt ändå.

Jag sitter på MSN just nu och fick precis en tanke efter att ha använt minst en smiley i varenda meddelande jag skickar:

Har vår värld blivit så avskärmade av känslor, att distansen mellan människor, distansen som vi kompenserar med ny teknik, att vi använder oss av bilder för att visa vårt ansiktsuttryck och för att visa våra känslor? Är våra sinnesintryck så skadade av den mediala atombomben att vi inte kan klara oss utan något så minimalt som en smiley?

Det är något med natten som lockar... För varenda natt så vill jag aldrig gå och lägga mig.

Är det mörkret som gör det? Eller tystnaden utanför fönstret?

Förmodligen är det min anarkistiska nerv i kroppen som säger: NEJ! Du ska ligga och kolla på serier, titta på dumma bilder och runka! INTE gå och lägga dig...!

Detta skadar naturligtvis morgondagen - som för övrigt är en dag jag aldrig vill ska komma. För jag lever i nuet, och vill leva - inte sova!

Men visst fan är det gött att nana...

Följande utdrag skrev jag i den svarta, fina boken, jag fick av Johanna :)

Alla dessa frossares frosseri

kalvandes och krampandes

av slavisk ekonomi