Ibland är det skönt att drifta in i en annan värld.

Själv har jag haft lite anime att titta på, som avkoppling och som ett bryt mot världen. Jag saknar den tiden då man först upptäckte den japanska tecknade konsten: därav bilden på L (från Death Note). Jag var så nerkärad i den serien att jag ritade några bilder på karaktärerna... (två blev klara, några lades ned). Jag vill ha tillbaka det... Något att se fram emot, mitt Narnia.

Här är iaf den första bilden av manga-karaktär jag ritade:

Controll all: delete

Idag har jag varit farbror surmört i klassen. (För er som inte vet så har jag min praktik på Engelbrektskolan i klass 6C).

Eleverna har inte direkt varit små änglar heller iofs... T ex så hotade en tjej (på 12 år alltså...) mig med att hugga mig i ögat med en penna om jag inte gav henne en pennvässare. Jag lackade totalt och bröt sönder pennan, kastade iväg den och sa åt henne att sätta sig på sin plats.

Här kommer den delen som fick mig att skriva det här blogg-inlägget: hon sa påväg till sin bänk "det är bra, jag gillar när du är sträng!".

...

Hur fan ska man tolka det?

Ligger det någon dold masochistisk, undergivande, egenskap hos henne? Eller har hon bara försökt trigga mig till det yttersta för att se var min gräns gick?

Och det här är inte det konstigaste...

Efter den här incidenten fortsatte jag min lektion och tillika min handledning. Tjejen i fråga undrade om jag ville ha en komplimang, som den egotrippande jävel jag är så accepterade jag naturligtvis. "Du är den bästa praktikant vi har haft i den här klassen!", och alla i klassrummet stämde in i kör. 

När jag senare hjälpte de elever som valt att sitta ute i korridoren fick jag samma komplimang igen: "du är fan den bästa som vart här hos oss! Ta åt dig förfan, jag har hatat varenda en som vart här." varav de andra runt bordet återigen höll med i kör. Hon har tydligen mobbat ut varenda en av praktikanterna, förutom mig...

Jag vet inte om jag ska vara rörd, eller om jag ska tolka detta som om att man måste vara en riktig praktfitta för att få respekt och deras gillande?

Jag är rätt rörd av deras sätt att berätta det för mig, men tidpunkten gjorde att effekten förstorades ännu mer, både negativt och positivt.

Jag tror dock att jag rider på den här vågen under min sista vecka där :)

Åsikter?

"The greatest lovesongs are written by those who hate"

Det citatet ploppade upp i huvudet på mig nu när jag stod och lagade mat. Och jag visste först inte vad jag menade i början... Men sedan gick det upp för mig:

"Det är bättre att ha älskat och ha förlorat, än att aldrig ha älskat" - det är en spinoff på det där citatet! 

Eftersom man har förlorat ersätts oftast kärleken till hat, känslan av övergivenhet och svek. 

Och hur ofta är det man sätter sig ned och skriver en låt när man är som kärast? Knappast du! Är man över öronen kär så ägnar man tid åt sin älskade, inte åt att försöka få stopp på sitt skenande tåg genom kroppen genom att försöka förstå sina känslor. Det är först efteråt som man vill kunna förstå känslor och på så sätt kunna bearbeta dem tills de är helt borta!

De största kärlekslåtarna skrivs av de som hatar... Kanske inte helt dumt ändå.

Jag sitter på MSN just nu och fick precis en tanke efter att ha använt minst en smiley i varenda meddelande jag skickar:

Har vår värld blivit så avskärmade av känslor, att distansen mellan människor, distansen som vi kompenserar med ny teknik, att vi använder oss av bilder för att visa vårt ansiktsuttryck och för att visa våra känslor? Är våra sinnesintryck så skadade av den mediala atombomben att vi inte kan klara oss utan något så minimalt som en smiley?